Sockerberoende

I början av veckan intervjuade Annika Malm och jag Bitten jonsson. 

Bitten är en av Sveriges främsta profiler inom sockerberoende och samtalet med henne blev en ögonöppnare och lite grann en käftsmäll med ett uppvaknande… 

Så länge jag kan minnas har jag föredragit sött.
När de andra tog en kaka på kakfatet ville jag sätta i mig alltihop. Lördagsgodiset försvann snabbare än man kunde säga just lördagsgodis och sen sneglade jag på min broders godis i flera dagar (ibland åt jag även av det, men säg inte det till honom. ;o) )

Jag har i perioder lyckats hålla mig ifrån godiset, eller prövat diet efter diet och ätit bra mat och lyckats hålla mig till godis bara en dag i veckan för att sen mosa i mig godis varje dag i några månader och gråtit på kvällarna för att jag inte kan sluta.

Det var under mina sista år i Nya Zeeland som jag började se mig omkring efter Anonyma Överätar-träffar. Jag ville ha hjälp, men samtidigt ville jag inte skiljas med sockret.


Så fann jag den rena maten. Mat som gav mig mer energi, mat som gjorde min mage lugnare (efter mycket trixande), men som inte hjälpte mig med viktnedgång. När inte vikten ville röra på sig kunde jag istället tröstäta godis i nån månad för att se att vikten stod kvar och då känna att det ju kvittade vad jag åt!
Sen har jag ju insett med tiden att mitt lipödem är endel är min vikt som inte vill gå ner och det jobbar jag aktivt med just nu.

Med tiden har ändå den enkla, rena maten blivit det normala för mig och nu är det liksom det vi äter hemma.
För det mesta.

För ska jag vara helt ärlig med mig själv så kan det bli både en och två månader i rad med både lördagsgodis och fredagsmys och sen en längre period utan. Det där går väldigt fram och tillbaka.

I början av veckan intervjuade jag Bitten Jonsson tillsammans med Annika Malm för podden Hälsohormoner. Vi pratade såklart om sockerberoende.
Jag kände att allt hon sa om de som är beroende stämde in på mig, och under samtalets gång kände jag att nu måste jag ta tag i det här. Och min sambo är också sockerberoende så vi triggar varandra hela tiden.

Varför tar jag inte bara tag i det då? Varför har jag väntat så här länge när jag i princip vetat i fem år att jag är beroende?
Det är sorgen. Sorgen över att förlora något. Min snuttefilt. Den som kan ge mig störst tröst när jag mår som sämst.
Är inte det sorgligt då, så säg.
Men jag tror många går igenom det här. Att känna en sorg över att inte kunna äta choklad igen, inte nalla på den där midsommartårtan, eller äta chips till en bra film eller popcorn på bio. Och så ville jag länge tro att jag bara hade ett skadligt beteende, att jag kunde bli frisk på egen hand.
Jag sörjer redan och jag har inte ens påbörjat min resa mot tillfrisknad. Eller så kanske det är det som är första steget?

En del av att bli en sockerberoende under tillfrisknad är att omgivningen ska acceptera det också. Jag tycker många förlöjligar sockerberoende. Tycker man kan unna sig hit och dit och säger att man nu varit så duktig i några månader att man allt kan äta lite kaka på kalaset. Ja, men ni vet. Det kan faktist vara ett av de största problemet för många.
Bitten har några bra tips när man ska äta hos släkt och vänner, att ringa värden och fråga vad som ska serveras och så säga att du kan äta det och det, men du tar med dig komplement till maten. Det ska inte bli jobbigt för värden eller för dig. Men du måste också stå på dig och göra det du kan för att leva i tillfrisknad.
Och går man ut och äter på restaurang så betalar du för en tjänst, så där kan du absolut bli krånglig. Och vill de inte göra det du ber om får du väl beställa en sallad och fiska upp äggen du hade i handväskan och äta till. Kanske be om lite smör till det. ;o)

Om ni vill veta mer om sockerberoende så gå in och lyssna på intervjun med Bitten.
Kolla även in hennes hemsida, och gå med i den slutna facebookgruppen Sockerbomben i din hjärna. Bitten har också skrivit en bra bok, Sockerbomben 3.0, som jag rekommenderar alla att läsa.

Nu ska jag snart iväg till gymet och timmarna mellan gymet och middagen brukar vara fulla av sug och nästan lite ångest. Men som tur är har jag sambon som stöttar mig och jag stöttar honom. Lika mycket som vi stjälper varandra. Men inte idag! Idag är en bra dag.

Ta hand om varandra! 

Intervjun på acast.

Intervjun på iTunes.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s