Min förlossningsberättelse

Den 8 mars kl 05.11 föddes vår älskade Lilly Khalela Foogel Worén!

En liten klump av kärlek som heeeelt fångat allas våra hjärtan. Tänk att man kan älska någon så otroligt mycket från första stund.

Jag tänkte berätta om förlossningen…den som kändes som en lång förlossning, men som jag sedan fått höra var ganska snabb ändå.

Det blir en del detaljer i berättelsen, så om du är känslig ska du nog hoppa över detta. 🙂

Som ni kanske vet så är jag doula. Jag gick utbildningen med Förossningsgruppen för nästan exakt ett år sen. Jag har inte tagit några uppdrag sen dess för jag kände att jag själv vill ha barn och uppleva en förlossning innan jag hjälper andra.

Den utbildningen förberedde mig i alla fall inför en förlossning, på många olika sätt och det är jag tacksam för! Även om jag hade svårt att använda alla tekniker.

Hur jag ville ha förlossningen:

Jag vet att man inte kan planera en förlossning. Vad som helst kan hända, alla förlossningar är olika och hur mycket man än planerar så blir det (nästan) aldrig så.
Men man kan ha förhoppningar om hur det ska bli och man kan styra vissa saker, som medicinsk intervention och liknande.

Jag ville ha en så naturlig förlossning som möjligt. Helst ingen ryggmärgsbedövning eller värkstimulerande. Jag ville pröva lustgas och kvaddlar samt att sitta i vatten.
Vi hade valt att inte ge vårat barn K-vitamin spruta. Istället hade vi köpt K-vitamin droppar.

Vi ville ha ostörd tid med vår bebis den första timmen eller så. Gärna låta henne komma till bröstet själv och börja suga. Inget värkstimulerande där heller för att få ut moderkakan.

Jag skrev också i förlossningsbrevet att jag aldrig fött barn och därmed inte vet vad jag har att vänta mig, så det kan gå hur som helst.

Andra saker jag önskade mig under förlossningen var att min sambo skulle spela musik. Jag kände att om jag orkar så vill jag kunna dansa och njuta av musiken, och gör jag inte det så finns det i alla fall musik i bakgrunden att koncentrera sig på.

Min doula skulle också komma ner till Göteborg från Norrbotten för att vara stöd för oss under förlossningen. Hon har jobbat som undersköterska på förlossningen i många år och jag kände jag ville ha någon med som kunde vara vår doula. hon betyder mycket för mig och vi visste båda att hon bodde långt borta och kanske inte skulle hinna, men både sambon och jag känner oss trygga med henne så därför ville vi ha henne med oss på förlossningen.

Hur började det?

Måndag 5 mars var jag beräknad. Samma morgon började jag blöda lite grann. Jag frågade min doula, om detta var normalt. Helt normalt, förklarade hon, ett tecken på att nånting är på gång.
Jag skulle gå iväg och träna, men valde att stanna hemma istället. Ingenting mer skedde den dagen.

På tisdagen var statusen densamma. Lite brun-rött blod och vad som kan ha varit en del av slemproppen. Jag bestämde mig för att gå och träna. Kunde ju bli sista gången för allt jag visste… och det visade sig bli så också.
Jag tränade överkropp tillsammans med sambon, Karl, och det kändes riktigt bra, men jag var lite illamående mellan en del av övningarna. Kändes otroligt skönt att träna i alla fall, det gör det alltid. 🙂

Efter träning for jag hem och åt en god lunch med kyckling och ”grädd”-sås och vilade lite i soffan.
Jag hade kontakt med min doula hela tiden för att hon skulle komma långväga ifrån så hon behövde veta när det var dags att flyga neråt.

Runt 12.30 kände jag nåt som var lite värre än mensvärk och höll i i cirka 30 sekunder och sen försvann.
Jag meddelade min doula som bad mig skriva ner tiderna för dessa förvärkar så vi kunde se hur det utvecklades.

Efter det fick jag en förvärk ungefär en gång i timmen. När klockan var runt 15-16 pratade jag med doulan igen och vi bestämde att hon skulle flyga neråt. Även om förlossningen kanske inte kom igång på några dagar så skulle hon ändå vara på plats.
Tyvärr fastande doulan på Arlanda på grund av att flyget var försenat, så hon fick sova en natt i Stockholm.

Natten mellan tisdag och onsdag kom värkarna var tionde minut cirka. Jag använde mig av en värktimer app. Det blev en ganska sömnlös natt kan jag säga och jag påmindes om hur mensvärk känns. Har INTE saknat mensvärk… Jag blev lite orolig att det skulle komma igång rejält och doulan inte skulle hinna hit.

När morgonen kom och sambon vaknade sa jag att han ska nog inte åka till jobbet för nu är defintivt värkarna igång. Det blev väldigt verkligt för oss båda, snabbt! Nervöst och verkligt.

Doulan kom runt 08 och då hade värkarna börjat klinga av. Sambon for till gymet och vi åt lite frukost här hemma och hoppades att det hela skulle komma igång igen. Sen for vi och handlade lite också.

När vi kom tillbaka hem gjorde jag iordning förlossningsdrinken. Det blev ingen vätska direkt, en smoothie snarare då jag inte hade aprikosuré utan fick puréa torkade aprikoser. Så de fick jag äta med sked. Skrattade lite åt detta här hemma. 😂

Det kommer igång:

Bara nån timme efter att jag tog förlossnings”drinken” satte värkarna igång igen och de stegrade i styrka och intensitet. Jag låg ner på en madrass på golvet i början, men vid varje värk fick jag ställa mig på alla fyra, och sen fick jag ställa mig upp. Sambon och vår doula turades om att massera mig i ryggslutet under värkarna och jag påmindes om att vara tung, att inte spänna mig utan slappna av i värken.
Detta var helt ok i början, men senare skulle jag helt förlora den där känslan av att vara tung.

När klockan var 16 eller 17 nånting bestämde jag mig för att ringa Östra sjukhuset för att se hur läget såg ut. Jag ville inte åka in än för jag hade kontroll över situationen hemma, men jag ville höra så de hade plats för oss.
Det hade de inte! Det var fullt på både Östra och i Varberg. Så vi fick välja Borås eller Trollhättan. Borås kändes närmast.
Vi la på och pratade en stund med varandra här hemma om hur vi skulle göra.

När jag var gravid fick jag träffa en narkosläkare på grund av min övervikt. Deras starka rekommendation var att ge mig en EDA direkt jag kom in till förlossningen för att om det skule bli akut snitt så skulle det bli svårt att sätta EDA senare i skedet. Jag tackade vänligt men bestämt nej till detta. Jag var däremot nervös att de skulle börja tjata på mig om EDA så fort jag kom innanför dörrarna och att jag inte skulle orka säga nej.
Därför ville jag stanna hemma så länge jag bara kunde för att sköta mycket av värkarbetet i hemmets lugna ro och förhoppningsvis öppna mig så mycket som möjligt.

Men nu skulle vi alltså få ta taxi till Borås och jag var i valet och kvalet om vi skulle åka på en gång eller vänta.
Till slut valde vi att åka in. Att sitta i en bil i en timme är ändå inte speciellt kul med värkar och då var det bättre att ta det innan värkarna blev ännu värre. Stackars de som får åka i flera timmar i bil till förlossningen. 😕

Sambon ringde en taxi och inte långt därefter kom den. Vi packade in oss och for iväg. Värkar i en bil…. inte speciellt kul. Kan inte vagga höfterna, kan inte luta sig framåt, kan inte få massage i ryggslutet…

Så kom vi äntligen in till Södra Älvsborgs Sjukhus i Borås och letade oss fram till förlossningen.

Vi ligger inne:

Först fick vi komma till ett undersökningsrum. Jag har inte så mycket minne av det förutom en lite underlig undersköterska som tog oss dit, inte presenterade sig, ingenting.
De lyssnade på Lilles hjärtslag och undersökte mig. Livmodertappen var utplånad och jag var 3 cm öppen. Mindre än jag hade räknat med. Men nu visste vi i alla fall.

Sambons faster kom också till förlossningen för att vara stöd åt min sambo mer än stöd åt mig. Och hon var guld värd för honom. Vi var verkligen lyckligt lottade med allt stöd under förlossningen.

Sen togs vi till ett förlossningsrum. Rummet hade eget badkar, där fanns pilatesboll och andra hjälpmedel. De tog även fram en gåstol åt mig.
Jag började med att prova badkaret. Det kändes skönt med det varma vattnet, men jag ville inte sitta ner på rumpan och när jag satt på knä kom jag inte tillräckligt djupt ner i vattnet. Jag har ju mina jobbiga lipödem-ben och att sitta på knä kan bli väldigt jobbigt. Så efter en stund gav jag upp vattnet och tog till gåstolen istället.

Efter detta är allt en enda stor värk. Jag stod upp länge och försökte ta varje värk med ro, tung i rumpan, andas igenom den. Men jag fann att jag hela tiden spände mig för mycket, inte hittade den där tyngden och värkarna började istället ta över mig.

De undersökte mig några fler gånger och det hände inte så mycket. Jag stod still på 3-4 cm.

Aktiv förlossning:

22.00: Jag hade rikligt med teckningsblödningar. Och jag har gått från att stå upp till att ligger ner istället. I början var det fruktansvärt att sitt-ligga i sängen och inget jag ville, men sen kunde jag sova mellan värkarna och då var sängen bäst.

00.00: Barnmorskan tycker att jag nu är i aktiv förlossning.
Vid den här tiden börjar barnmorskan tycka att det tar lite för lång tid och man börjar prata om EDA. Jag kände att jag ville ha den för smärtan, men ville inte ha den för barnets skull och för att inte riskera andra biverkningar.
Jag får tid på mig att fundera på detta. Lille mår ok, men man får sätta en elektrod på huvudet på Lille då de har svårt att få till en bra kurva på min mage.
Jag minns att jag också både sa och tänkte att en EDA var ett nederlag. Jag skulle klara detta utan EDA, jag ville ju det. Andra klarar det…

00.45: Till sist tog jag beslutet. Ge mig en EDA.
Medan vi väntade på läkaren minns jag bara fragment av allt. Bland annat har jag ett minne av att sambon står och stryker mig på låren medan jag får värkar och att jag just i en av värkarna inte kunde slappna av alls och värken tog helt överhanden. Jag minns att jag sa ”hjälp mig” och kände mig helt utlämnad, värdelös och ledsen att jag inte hanterade smärtan bättre.

02.25: En läkare kommer för att sätta EDA. Dessvärre var jag för svullen runt ryggraden och läkaren kunde inte sätta EDAn. Därför fick jag en spinalbedövning istället.
Nu sov jag mellan varje värk, men uppfattade inte det själv så jag trodde att värkarna kom helt utan uppehåll. De kopplade in värkstimulerande på mig också för att få lite mer att ske. De sa att bedövningen skulle hålla i ca 2-3 timmar.
Jag fick också ”spasmer”, jag skakade okontrollerat til och från vilket var jobbigt. Det var som hela kroppen var på helspänn.

03.13: Vattnet går spontant. Ingenting jag var medveten om alls.

Jag minns fragment från att jag fick krystningsvärkar. Jag minns att jag tänkte ”shit, det är det här alla pratar om, att man inte kan hålla emot och att man äntligen kan vara delaktig och inte bara få en massa värkar”. Och när Lilys huvud hade börjat titta ut gjorde det så fruktansvärt ont att jag skrek åt barnmorskan och alla att sluta, att låta mig vara. Alla försökte förklara att de inte gjorde nåt, Lilys huvud stod i ”the ring of fire”. Jag fick sån panik av den smärtan, något jag aldrig trodde jag skulle få. Vilken maktlöshet… så kom nästa krystvärk och jag kunde inte göra annat än att krysta.

05.11: Lily Khalela Worén Foogel föddes! Ett välskapt flickebarn som fick 9, 10, 10 på Apgar, högsta betyg! Så vacker att man tappar andan! Men så känner väl alla för sina egan barn.

Lily var dock väldigt täppt i näsan när hon föddes. Vi hade önskat i förlossningsbrevet att Lily skulle få vara ostörd med oss första timmen eller två, men de var där och försökte se hur andnigen var och liksom få igång henne lite, så den där ostörda timmen blev tyvärr inte så ostörd.

Sen skulle de på livet ha ut moderkakan inom 30 minuter. Det blev en del tryck på magen och drag i navelsträngen. Jag sa till dem att om bara Lily får komma sig till bröstet (jag ville inte lägga henne där utan ville att hon skulle ta sig dit själv) och börja suga så lossnar moderkakan så småningom. Men nej, moderkakan MÅSTE ut inom 30 minuter annars kan det bli det operation meddelade barnmorskan. Och efter ca 35 minuter kom moderkakan ut.

Sen började arbetet med att sy ihop mig. Jag hade dels fått ytliga bristningar, men även en andra gradens bristning kl 18 i vagina. Det var INTE skönt när de skulle laga den bristningen.

Vi hade musik under hela förlossningen vilket jag kände var riktigt skönt. Även om jag kanske inte dansade till det, men ändå kunde vagga till musiken. Och när Lily föddes spelades låten Beautiful Child av Fleetwood Mac! Vi är båda fans av Fleetwood Mac och det är en mycket fin sång.

BB:

Sambon och jag ville åka hem på en gång. Vi kände att vi inte ville sova på sjukhuset och ville hem till vår lilla bubbla. Men på grund av hennes andning rekommenderade barnläkaren att vi stannade en natt vilket vi gjorde.

Innan vi fick komma till BB fick vi en frukostbricka. Inte nåt speciellt egentligen, två polarbröd var med korv och ost, lite apelsinjuice och varm choklad. Men det var mat i alla fall och det var gott.
Lily sov mest och vi matade henne med råmjölk på en tesked för hon hade lite svårt att ta bröstet när hon andades så illa.

Till sist kom de och vägde och mätte Lily.
4080 gram och 50 cm lång. Vår älskling!

De har bara enkelrum i Borås! Så både sambon och jag fick sova över tillsammans med vår Lily. Vi kom till BB först efter lunch. Ett rum med två sjukhussängar, eget badrum och tv. Så vi mest chillade och njöt av vårat lilla mirakel och försökte fatta att vi precis blivit föräldrar!!

På kvällen kom en barnmorska och pratade lite och hon skaffade Rhinox för Lilys näsa, vilket är en avsvällande näsdroppe som skulle hjälpa henne lite. Då kunde hon andas bättre och vi fick äntligen pröva oss på lite amning vilket gick riktigt bra. Och hon sov helt ok i några timmar.

Under natten ville inte Lily sova i sängen själv utan bara hos oss och helst på mig medan jag satt upp för då andades hon bättre. Det blev en ganska lång natt, men också helt ny, lite omtumlande och allmänt förvirrande.

Dagen efter träffade vi barnläkaren och han sa att så länge vi fick med oss droppar så kunde vi åka hem. Men att vi skulle vara observanta på hennes andning. Och efter lite andra inspektioner och information fick vi äntligen röra oss hemåt.

Vi är hemma:

Vi har ju ingen bil, så vi fick ta bussen hem från Borås. Kändes väl sådär att sätta en 2 dagar gammal bebis på en buss och sen spårvagn, men när taxi från Borås kostar cirka 1000 kronor så har man inte direkt nåt val…

När vi kom hem var vår kära doula där och hade städat lite, köpt fina liljor och en present åt Lily. Det var så fint! Vi kände oss så välkomna hem och det var en fantastisk känsla att komma hem med vår Lily Khalela.

Vi är så otroligt tacksamma för allt stöd och hjälp vi fick under förlossningen som gjorde det till en riktigt fin upplevelse i slutänden. Vår doula, sambons faster, personalen på förlossningen och BB i Borås… Alla bidrog till att vi fick välkomna vår fantastiska dotter till världen.

Varför Lily Khalela?

Jag kallade Lily för Lille när hon låg i magen. Sambon kallade henne för parasiten. Haha! 😆

Det var under ett samtal med min syster som hon sa att kanske vi kan hitta namn som påminner om Lille.
Då hittade jag två namn som sambon också kunde tänka sig, nämligen Lily och Luna. Sambon ville ha namnen Aurora eller Khalela.
Jag var inte så glad i namnet Khalela från början när sambon pratade om det. Tyckte det var väldigt underligt! Sambon hade hört namnet i en sång av Cliff Magness och han gillade det verkligen.

När Lily var född frågade jag sambon vad hon skulle heta, han fick välja. Han sa Lily Khalela, och så fick det bli!
Och jag kände plötsligt att det är klart hon är en Lily khalela! Namnet Khalela var inte längre underligt för mig, det var klockrent!

Lily betyder oskuld och renhet.
Khalela betyder  älskad – belowed och sweetheart.

Sambon skrev ett meddelande till Cliff Magness för att fråga om namnet och Cliff svarade! Han sa att sången handlade om en kvinna och en man och deras kärlek till varandra. Och kvinnan heter då Khalela.
Khalela är också ett berg i Indien. Han kände sig hedrad att vi gav vår dotter namnet efter en av hans låtar.

Vi njuter vidare i vår bubbla med Lily Khalela.
Hon är redan tre veckor gammal och nu ska hon även få träffa sin mormor, morfar, morbror, tante, onkel och sina kusiner! Vi firar påsk i Värmland så att den sidan av familjen får träffa vårat lilla mirakel.

Ta hand om varandra!

❤️

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s